Om

Jag är mamma till två underbara barn varav den yngsta har autism med språkstörning. Här bloggar jag om vår vardag tillsammans. Språkträning och IBT-träning blandat med reflektioner över vardagen och betraktelser över de magiska stunderna i livet.
Jag jämför ofta vardagen med att plocka äpplen och därav har bloggen fått sitt namn. Tulpanerna syftar på att vår resa inte slutade där vi hade väntat oss. Vi hamnade i "Holland" istället för "Italien" och vi gör vårt bästa för att trivas och må gott.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Odla sig själv och sina intressen

Det kanske är dags för mig att skriva lite igen. Det var länge sen sist. 

Jag känner att jag har varit och klättrat i lite andra delar av "trädgården"  sista månaderna, plockat lite andra typer av frukter än äpplen.... Och att vissa gamla knotiga mossbelagda grenar har börjat blomma igen. Kanske bär de t o m frukt snart... 😉 

Jag har gjort en helomvändning i mitt liv och  arbetat mer med mig själv än med lilleman på sistone. Jag börjar alltmer acceptera att om jag ska hålla i längden så måste jag även hitta plats för egen utveckling och inte bara hans. 

I Höstas hade jag kommit så långt i min egen stress-rehabilitering att jag kunde ta upp ett gammalt intresse, nämligen att träna. Jag började med att simma någon gång i veckan. Det var underbart! Det gav mig styrka, energi och avslappning. Bekymren flöt bort med varje simtag. Jag började upptäcka vilken effekt träningen hade på mitt mående och ville se om jag klarade mer. Så jag lade till intervallträning i grupp på crosstrainer och senare även styrkeövningar i grupp. Det hade en otrolig effekt på både kropp och själ. Människor omkring mig började kommentera att jag såg gladare och starkare ut. De sade att jag strålade. Det stärkte mitt självförtroende och gjorde mig ännu gladare och piggare att få höra detta. På köpet gick jag också ner en hel del i vikt. Nu tränar jag 2-4 ggr i veckan och mår jättebra av det.  

Från 1 Mars kunde jag lägga min sjukskrivning på hyllan helt och hållet. Vilken kick det var att få känna att jag fixar att stå på egna ben igen. Jag orkade t o m jobba heltidsdagar utan problem igen. En fantastisk känsla när man haft utmattningssyndrom och knappt orkat något på flera år. 

Jag kände att om jag fixar det här så kan jag fixa allt... Och så tog jag tag i ytterligare en gammal dröm... Nämligen att ta körkort. Det är sent i livet, men nu ska det äntligen bli av! För min egen skull och för lillens skull. För att jag lättare ska kunna hälsa på vänner, bli mindre beroende av andra och för att lillen ska slippa åka skoltaxi till särskolan nästa år. 

För att klara av mina nya utmaningar så har jag fått klippa av lite andra grenar som tar energi. Annars kommer inte det nya jag har planterat att orka bära frukt. 

Jag vill tänka mig att jag har planterat en tomatplanta. Jag vårdar rötterna med bra jord och näring (träning, bra mat och goda vänner) för att få en stark och frisk planta (kropp och sinne) som orkar blomma (stråla av energi) och bära tomater (orkar lära sig nya saker). Alla som odlat tomater någon gång vet att för att plantan ska bära frukt så måste man klippa bort tjyvarna som kommer bladvecken (allt det som distraherar och tar onödig energi)... Så därför har jag fått dra ner lite på annat just nu som t ex att utveckla lillens träning. Med mod och tillförsikt överlåter jag den delen till andra ett tag. 

Håll tummarna för god skörd. :-) 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

När man måste tänka på allt man inte vill tänka på

Jag har just kommit hem från ett läkarbesök på Habiliteringen... och jag känner mig helt urpumpad, men samtidigt rejält uppe i varv... ungefär som man kan känna sig efter en tenta på universitetet. 

Anledningen till besöket var att vi behöver ett nytt intyg för ansökan om vårdbidrag. Vårt tidigare beslut om vårdbidrag går nämligen ut denna månad. 

Det är jobbigt att söka vårdbidrag... otroligt jobbigt. Särskilt psykiskt. För jag vill helst bara tänka på framstegen som sonen gör och blunda för allt som är svårt och annorlunda, men när man söker vårdbidrag så måste man verkligen grotta ner sig i allt som är just det: svårt och annorlunda. Jag får dåligt samvete också när jag sitter där och berättar... Känner mig som att jag klagar på mitt barn.... Men det är ju inte så, utan det som vi pratar om på ett sånt här läkarbesök är vad han behöver hjälp med....., det som är svårt som kräver extra arbete och extra tid för oss föräldrar i jämförelse med andra barn i samma ålder. Det här är jättesvårt att berätta om för man gör ju så gott man kan för att arbeta bort problemen på olika sätt och den hjälp som behövs kan te sig olika från vecka till vecka. I pigga perioder så kan lillen både klä på sig och äta själv mm, men i trötta perioder behöver han mycket hjälp och matning.  Tyvärr är de trötta perioderna mycket tätare förekommande än de pigga. Det kanske rör sig om en pigg dag per vecka. 

Man vet aldrig vem man får prata med vare sig på läkarbesöket eller hos Försäkringkassan och man vet inte vilken bakgrundskunskap eller inställning de har till autism, så inför samtalen blir jag alltid väldigt spänd. Jag förbereder mig, laddar upp med argument och kunskap. Hur mötet än blir så får jag räkna med rejäl trötthet efteråt när spänningarna släpper. 

Idag fick vi träffa en bra läkare som frågade upp rejält kring hela uppväxten. Till min förvåning så frågade hon inte upp enbart kring extrajobbet diagnosen innebär (IBT, ADL, kommunikation, förberedelser, toalett/blöjor, matsituation, vistelsetid på dagis o s v) utan hon frågade också om det hade gjorts någon utredning till bakgrunden av autismen. Alltså om han kan ha haft någon hjärnblödning i livmodern eller genetiskt betingad avvikelse. Någon sådan utredning har inte gjorts och hon frågade nu om vi ville att det skulle göras. Vi blev lite tagna på sängen av frågan, men tackade i allafall Ja till vidare utredning. Det kan vara skönt att få det kollat, och kanske få svar på den där lilla undran som alltid ligger i bakhuvudet: "Varför blev det såhär?". 

Vi tog också upp om att det ofta tar lång tid för honom att somna och fick utskrivet melatonin som hjälp till insomning. Hoppas det hjälper honom. När det tar lång tid att somna så blir det ofta för lite sömn totalt sett och det påverkar ju hela hans dag sen. Våra kvällar också för den delen. 

Nu ska vi vila en stund och försöka tänka på annat. Tankarna virvlar i mitt huvud och jag hoppas det ska hjälpa att jag fick skriva av mig lite på bloggen. Det är sol ute, så kanske vi kan ta en tur till biblioteket och lämna tillbaka lite böcker. Få lite frisk luft. 

Bredvid mig sitter lillen och tindrar med ögonen helt omedveten om mina bekymmer. Han har hittat små "diamanter" i en låda. Nu håller han dem i handen, tittar på glittret....och ler. 

Jag vill också vara där han är... Helt närvarande i nuet. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sommar 2016

I sommar har det hänt mycket med både min och lillens utveckling. Vi har inte ägnat oss så mycket åt IBT-träningen eftersom vi officiellt har sommarlov, men någon gång i veckan har vi repeterat övningarna från våren bara för att de inte ska falla i glömska. 
Jag har dragit ut några nya övningar från internet, men jag har inte färdigställt dem. Jag har inte heller läst något i litteratur om autism. Det är viktigt att ge hjärnan paus under semestern. IBT-träningen och att lära sig om strategier vid autism är nästan att jämföra med ett riktigt jobb. Tar man inte paus då och då så blir man lätt överansträngd. Det är viktigt att inte tillåta att allt här i livet kretsar kring autism. 

Istället har vi ägnat våra 5 veckors ledighet till att njuta av varandra, av sommaren och möjligheten till egentid. Vi har åkt och badat både i hav och bassäng och besökt många olika lekplatser. Vi har tagit tillfället i akt att med hjälp av avlösare ta oss tid med bara storebror och bara vi två föräldrar. 
Det ska vi fortsätta med även i höst. Hela familjen mår bra av det. 

Utflykterna har gett hela familjen möjlighet till rörelse och utveckling. Att se nya saker är tröttande för lillen, men det är också roligt. Det ger omväxling och nya utmaningar och chanser att praktisera ord vi enbart övat på med bilder. Det blir en annan grej att se ett riktigt får och en riktig häst och äta glass på ett riktigt café. Vi får öva mycket på att förhålla oss till världen, hålla handen i trafiken, vänta, stoppa och stanna, betala och vänta i kö o s v. Inte helt lätta saker för något barn, eller hur? Och för ett barn med autism ännu svårare. 

Motoriken har utvecklats mycket av alla lekplatsbesök. Lillen klättrar och tar sig an alla möjliga typer av utmaningar nu. Jättekul att se. Han har blivit mer öppen för omvärlden och härmar spontant andra barn på lekplatsen när de klättrar och kryper och åker och leker. Han har verkligen lärt sig strategin att lära genom att härma nu. Det är fantastiskt att se skillnaden som blir. 

Vi har också övat mycket på att vidga matrepertoaren i sommar eftersom vi upptäckt att lillen klarar fler konsistenser och smaker nu. I sommar har han lärt sig tycka om och äta allt från kex till nektariner, smultron, vinbär och grillad kyckling. Köket på förskolan kommer att bli glatt överraskade tror jag. :-) 

Vi går ofta ut på gården nu och kan ägna långa stunder åt att plocka och äta vinbär och smultron direkt från buskarna tillsammans med de andra barnen. 

Lillen har också lärt sig komma upp och ner ur gungor och göra fart själv i sommar. Ni skulle se hur han strålar när han lyckas. Underbart! 

Språket går också framåt. Han säger ofta ettordsmeningar och vissa två-ordsmeningar nu, t ex "Mamma komma", "Cykla", "på skorna". Talet är rätt otydligt, men det kommer. 

Jag mår också bättre och har börjat träna simning och crosstrainer så smått. Unnat mig klippning och nya kläder och skor. Tar bättre hand om mig själv. Försöker äta nyttigare.

Så summa summarum en sommar full med framsteg och må bra! 

Vi har beslutat att sikta på en resa tillsammans nästa sommar. Under hösten/vintern vill vi därför öva ännu mer på att vidga matrepertoaren, äta på restaurang, öva på vattenvana och vistas i offentliga miljöer rent allmänt. Besöka flygplatsen hör också till målen. Det blir en spännande höst och vår. 











0 kommentarer | Skriv en kommentar

Blomman börjar slå ut

Idag har vi haft kalas här hemma för pappan i huset fyller år.
Alla gäster slogs av vilken utveckling som har skett hos lillen sedan förra året.
 
Från en liten pojke som undvek gäster till varje pris. Som vek undan till andra rum för att vara i fred, inte pratade alls, inte kunde äta med andra vid bordet, satt för sig själv och lekte och tycktes inte märka kontaktförsök, inte var intresserad av presenterna eller fikat o s v....
 
Till en liten pojke som möter i hallen och hoppar glatt upp och ner av förtjusning och surrar och surrar på sitt eget lilla vis, som vill vara med mitt i centrum och sitta vid matbordet och fika med kusinerna, som leker och springer med kusinerna, pekar och vill ha mera fika, vill vara med och öppna paket, avvek inte från gästerna en enda gång och pladdrade glatt och gav massor av ögonkontakt.
 
När gästerna gick fick alla en kram och ett eko av vårat "Hejdå, tack för att ni kom".
 
Vilken otrolig skillnad det blivit på bara ett år! Nu börjar den hårt slutna knoppen slå ut och visa sig för omvärlden. Blomman slår ut!

Taggat med: 

, ,

Vikten av att ha kul

Idag lekte vi länge med leklera på golvet efter förskolan.
Vi har många olika formar, kavlar, ögon, armar, ben, näsor, glittriga stenar, dinosaurieformar mm, så vi kan variera nästan i det oändliga med leran.
 
Just sensoriska material som lera brukar vara toppen efter en dag på förskolan. Det lugnar att knåda och känna på leran och det är lätt att jobba med både för mig och lillen.
Leran stärker händerna och vi övar automatiskt på handmotorik. Trycka mjukt och hårt, rulla, knåda, kavla.
 
Vi kan kavla leran och trycka ut bokstäver, siffror, former och saker som djur och hus och benämna dem. Vi kan rulla bollar och räkna dem. Vi kan rulla långa ormar av lera och göra siffror av dem eller fundera på vilken orm som är längst resp kortast.
 
Med gubbar tränar vi på kroppsdelar och även på ordet Gubbe.
 
Med en liten orm kan vi öva på att låta "Ssssss". Med en snigel kan vi sjunga lilla snigel.
 
Det blir mycket träna av helt i farten och trots det känns det inte som träning för lillen utan han har bara roligt. För att inte tala om hur roligt jag har när jag gör roliga gubbar och sniglar. Det är så otroligt viktigt när man övar att samtidigt kunna ha kul ihop. Skämta till det och tokas lite.
Det är så man får ork att orka lite till.

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg